På en lastlucka.
Skall vi gå riktigt långt tillbaka började allt på en lastlucka på Sydatlanten sommaren 1970. Jag hade fyllt 15 år och förverkligat mina sjömansdrömmar med att mönstra på ett svenskt handelsfartyg som mässkalle. Där på lastluckan, under en bar stjärnhimmel, låg jag en kväll efter arbetet på rygg bredvid en äldre brasiliansk matros som talade och sjöng om sitt Rio de Janeiro. Fartyget befann sig bara några dygn därifrån och matrosen hade gripits av hemlängtan. När denne gick till kojs låg jag kvar en stund. Mina tankar blandade sig med himlen och havet och frågan uppstod: ”Var är jag nu, är jag hemma eller borta?” Och jag valde att inte besvara den. En fråga som dock kom i kapp mig många år senare i min forskning och mitt skrivande om Evert Taube.
Evert Taubes Värld.
Våren 2008 hade Liseberg slagit upp hissdörren till upplevelseattraktionen Evert Taubes Värld. Succén var monumental och redan året efter skulle attraktionen bli utsedd till årets utställning av den ansedda föreningen Forum för utställare. Bakom succén låg ett stort team som hade letts av evenemangschefen och producenten Katarina. För den spektakulära formgivningen stod Quarry Fold Studio under ledning av chefsdesigner David Schofield. I rollen som Taube-expert och vetenskaplig garant hade å sin sida David agerat. När attraktionen öppnade hade också Taube-experten hunnit med att disputera på en avhandling om Evert Taubes scener vid Göteborgs universitet. Disputationsfesten hölls naturligtvis på Liseberg.

Ur konstellationen Katarina, David och David skapades så småningom kommunikations- och konceptbyrån Kistone AB. Kistone har sedan dess, med hjälp av metoden storytelling, skapat lönsamma upplevelser av sina kunders idéer och visioner. Kistones utveckling har i sin tur letts av bolagets tredje delägare: Claes.

 Jonsereds herrgård.
David och jag lärde känna varandra under den seminarieserie kring Evert Taube som David var med och arrangerade i samarbete med Göteborgs universitet, Folkuniversitetet samt Svenska Visakademien på Jonsereds Herrgård mellan åren 2006 och 2012. Där talade jag för första gången om temat ”Konsten att se långt” hos Taube. Ett perspektiv jag utvecklade vidare i en artikel i Dagens Nyheter 2010. Och därefter i en essä i den av David sammanställda antologin Elva sidor av Taube från 2014. En inte alldeles obetydlig händelse inträffade under det sista seminariet på Jonsered då jag, efter att på ett mer personligt plan talat om ”Konsten att se långt”, fick Taubes före detta sekreterare Inga-Britt Fredholms hand på min axel med orden: ”Det var det finaste jag hört. Skriv en bok”.
Manifestet.
I maj 2017, året efter det att Evert Taubes Värld lagts ner, gick Liseberg ut med nyheten att samlingarna som utgjort museet var till försäljning. Ingenting av det hände den närmsta tiden därefter men jag ville inte låta saker och ting bara ske. Jag författade ett kort manifest om Taubes symboliska betydelse för Göteborg och dess utsikt västerut, mot världen. Om behovet i dag av ”Konsten att se långt” då man likt Taube kan se förbi sin egen horisont och förbinda det främmande med det välbekanta. I manifestet formulerade jag också visionen om Karlatornet som ett blivande ”Taube Tower”. Att Evert Taubes Värld skulle kunna rekonstrueras i ett torn på Hisingen med en vidunderlig utsikt västerut. Till saken hörde då också att media i Göteborg hade efterlyst ett symboliskt värde hos Karlatornet. Något som skulle få göteborgarna att känna att det talade till dem, förutom det faktum att det skulle bli Nordens högsta byggnad.
69:e våningen.
I juni skickade jag manifestet till Peter Hjörne som blev eld och lågor. Och i juli träffades vi på Marstrand. Något som resulterade i ett möte mellan Ola Serneke, Peter och mig i slutet av augusti. Ola blev minst lika entusiastisk som Peter, berättade om sin uppväxt med en mamma som var helt förälskad i Taube, och föreslog direkt ett återuppståndet Taubemuseum på 69:e våningen i Karlatornet. Ett museum som skulle utmynna i en utsiktsplats varifrån man inte bara ser Vinga utan ända till Skagens fyr – i siktigt väder. En utsikt som skulle kunna bli allas. Under mötet hann också Ola fantisera om att Taube borde finnas med även i Karlatornets paviljong, i hissarna och högt uppe i det av Petter Stordalen planerade hotellet.
 Boken.
Under hösten hade jag flera kontakter med Ola och Peter. Men inte mycket hände. I detta vakuum bestämde jag mig i januari 2018 för att skriva färdigt boken Konsten att se långt utifrån de två essäer som jag tidigare fått publicerade i tidskriften Arche i Göteborg. Arches chefredaktör Per Magnus Johansson, som jag regelbundet hade talat om Taube tillsammans med under ett par års tid, erbjöd sig att förlägga boken på Arche Press. De föreläsningar som jag hade hållit om ”Konsten att se långt” hade också väckt ett anmärkningsvärt intresse hos åhörarna. Rubriken och dess ämne signalerade något ytterligare än det som var knutet till Taube.
 Perspektivet vidgas.
I mars tog jag kontakt med min gode vän sedan tjugo år tillbaka, Christian, som tidigare hade sponsrat min bok Eviga ögonblick – om de stora sprången i den klassiska musikens tusenåriga historia. Christian fångades genast av perspektivet i ”Konsten att se långt” och bestämde sig, till min stora lycka, för att finansiera tillkomsten av min bok. I våra livaktiga och allt tätare samtal kring boken utvidgades begreppet ”Konsten att se långt” till en livstanke, ja nästan en livsfilosofi. Begreppet var oanvänt och nytt, och fick i dessa samtal snabbt relevans för allt fler områden och dimensioner i livet – allt från att motverka människors känslor av instängdhet och främlingskap till hur man talar och lyssnar till varandra i arbets- och affärslivet, och till hur man förhåller sig till dagens stora frågor kring naturen och miljön. I begreppet ”Konsten att se långt” fanns en sådan potential att vi bestämde oss för att varumärkesskydda det. Samtidigt tog visionen om ett museum i Karlatornet ny fart i våra samtal. I maj tog Christian därför kontakt med Ola, som han kände väl, och fick då svaret att vi borde göra en egen framstöt till Lisebergs vd Andreas Andersen. Jag mejlade manifestet till Andersen som i ett telefonsamtal några dagar senare sa att det såg mycket spännande ut. Och att han gärna ville ha ett möte med oss på Liseberg.
 Kistone AB gör entré.
Nu började det hända saker, så jag tog kontakt med David. Och ett första möte ägde rum mellan Christian och mig och David, Katarina och Claes i Kistone AB kring möjligheten att skapa ett nytt koncept kring Taube. Det blev ett möte som präglades av stor entusiasm och glädje över att det nu, kanske äntligen, hade öppnats en möjlighet för ett nytt framtida Taubemuseum. Mötet gjorde också att vi anade en ny konstellation vid horisonten. Och Christian och jag kunde på alla vis gå stärkta till mötet med Andreas på Liseberg som ägde rum i juni 2018.
 Donation!
Efter det att Christian och jag hade presenterat visionen ”Konsten att se långt” för Andreas och hur den skulle ligga till grund för ett nytt koncept i Karlatornet tog Andreas till orda. På ett skrivblock visade han oss Lisebergs tre idéer med samlingen: 1. Försäljning till ett pris av 8–9 miljoner kr. 2. Utlåning. 3. Förvaring. Därefter gjorde han en paus, såg oss i ögonen och skrev en fyra: ”Donation”. Och såg på oss igen. Andreas förklarade hur smärtsamt han upplevt nedläggningen av Evert Taubes Värld och hur han våndats över vad som skall komma att ske med samlingen. Och hur ofattbart lättad och glad han kände sig över den vision som Christian och jag hade presenterat. ”Jag skulle vilja donera Evert Taubes Värld till er”, sa han. Och så bestämdes att ett nytt möte skulle ske efter sommaren. Vi ombads också att arbeta fram en affärsplan för hur en eventuell donation skulle kunna tas omhand på bästa sätt.
Kreativt arbete på bred front.
Det överrumplande beskedet fick omedelbar effekt på samarbetet mellan oss fem. Arbetet intensifierades. Begreppet ”Konsten att se långt” började också bli allas. Och idéerna kring hur det skulle kunna utnyttjas på olika sätt tog fart. En känsla av att ha något riktigt stort på gång infann sig.

Under sommaren togs de första initiativen av Christian och mig till att bilda ett nytt bolag. För ordförandeposten kontaktades Sture, en gammal god vän till mig och t.f. vd för Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm. Och varumärkesskyddet av ”Konsten att se långt” gick igenom.

Ett stort och avgörande ögonblick under detta skede kom när Katarina, David och Claes visade Christian och mig sin första presentation av ”Konsten att se långt”. Deras kreativa analysarbete och högt utvecklade affärssinne hade förvandlat visionen till en konkret verksamhet för oss alla att arbeta med, utifrån våra skilda kompetenser. För mig var detta möte en fullständigt förlösande upplevelse. Jag såg framför mig hur jag under flera år hade lyckats samla allt fler passagerare till en perrong – och nu kom tåget!

 Bolaget blir gemensamt.
I augusti återupptogs kontakten med Andreas Andersen som informerades om bolagsbildningen. Samtidigt dök ytterligare en idé upp, förmedlad till mig av Peter Hjörne, om skapandet av ett Taubehus på Strandverket i Marstrand, varifrån man ”kan se långt” och som skulle kunna bli en första permanent utställning i Sverige kring Taubes konst. Vi träffade Strandverkets chef Pål Svensson och planerna såg spännande ut. Vårt presentationsmaterial förfinades ytterligare och en ursnygg hemsida såg dagens ljus: www.konstenattselangt.se. ”Vi fem” blev allt mer sammantvinnade i denna kreativa process, som vid varje tillfälle var lika intensivt målinriktad som den var förbluffande prestigelös. Och vi beslutade att äga bolaget tillsammans. Datum för ett nytt möte med Andreas blev satt till den 5 oktober. ”Dagen D”, trodde vi.
 Stiftelse!
Vid vår presentation under mötet på Liseberg överraskade oss Andreas. Liseberg kunde inte donera samlingen till ett aktiebolag (inte så konstigt när vi tittar i backspegeln). Bara till en stiftelse, med ett rejält kapital bakom sig som garanterar dess förmåga att ta hand om donationen. Vi stod nu alltså inför uppgiften att bilda en stiftelse. Claes satte sig in i all den snåriga juridiken och insåg att detta inte görs i en handvändning. Goda råd var dyra och jag kontaktade Sture som erbjöd sig att ordna ett möte med Christina Backman, vd i Hasselbladstiftelsen, så fort som möjligt. Mötet med henne, där perspektivet ”Konsten att se långt” presenterades, blev mycket lyckosamt. Christina sade sig vara villig att konsultera Claes i dennes arbete ”för en kopp kaffe”. Och under det trevliga och givande samarbetet dem emellan erbjöd hon sig att bli den nya stiftelsens ordförande. Vi hade vänt på skutan på ett mycket positivt sätt. Läget för oss såg nu lite annorlunda ut än tidigare, men det erbjöd nya möjligheter att förverkliga visionen i ”Konsten att se långt”. Och vi hade blivit än mer sammansvetsade.
 Stiftelsen Taubes Värld.
Allt fokus låg nu på att få stiftelsen bildad. Den skulle ha ett namn, en styrelse, ett antal tunga personer i rollen som stiftare och förses med ett kapital. I början av december började vi arbetet med detta och det pågår fortfarande. Men nu är vi snart i hamn… .
Konsten att se långt AB.
Det första konkreta projektet för Konsten att se långt AB är alltså arbetet med att bilda nämnda stiftelse. Samtidigt bidrog detta arbete till att synliggöra och konkretisera bolagets roll för oss. Så vi har tagit fram en lista på spännande projekt. Sådana som vi drömt och fantiserat om. Det resulterade i koncisa beskrivningar av en rad olika projekt, utöver de båda tidigare museiidéerna – musikaliska, litterära, sceniska, filmiska, miljömässiga, sociala, pedagogiska och terapeutiska projekt för bolaget att engagera sig i tillsammans med andra. Det är en horisont som lovar något stort för framtiden och för Konsten att se långt AB.

/ Martin, Katarina, David, Claes, Christian & Sture.